Ja vad säger man. Jag sitter på jobbet. Och funderar och filurar. Tänk vad mycket man kan komma på när man sitter och har lunch. Insåg just att jag inte har skrivit på ett jätte tag. Och det kanske var dags att göra det igen. Det händer ganska mycket. Jag tränar med världens underbaraste PT. Hon ger mig energi. Jag har tappat en del i vikt. Och jag inser att jag mår bättre och bättre av att tappa lite vikt. Min önskan är att få vara kvar över sommaren. Så jag faktiskt kan få möjligheten att tappa dom kilo jag vill ner. Har en del till att tappa. Men vi får allt se hur det kommer att gå. Det borde inte vara några större problem. Så det kommer nog att gå bara fin fint. Får man hoppas. Det skulle sitta fint med 20 kilo till. Men det tror jag faktistk aldrig kommer att gå. Men man ska aldrig ge sig. Man kommer dit en dag också. Fattar då skulle jag ha tappat 45 kilo på ren tjurighet. Det skulle vara nice. Så vi får allt se vad som kommer att hända. Men men nog om detta.
Tiden går och dom gråa håren dom består. Jag känner att jag trivs bara bättre i Holmsund. Jag har lärt känna mera folk och jag känner att jag kan säga hej till dom på affären. Tänk vad gubbarna har lärt en att göra. Det är inte lite folk som man fått chansen att lära känna. Det kommer fram folk och pratar med en. Och man är inte den där blyga som smyger runt på affären och bara vill ut där ifrån fort fort. Nu är det jag som pratar med dom. Och jag som är den sociala som faktiskt kan vara ganska trevlig. Det är rätt kul faktiskt. Det känns också bra att jag har fått så underbara vänner. Jag har lärt känna mera folk också. Det känns så bra så att jag vill bo kvar där jag bor. Jag jobbar fortfarande kvar på kyrkan och jag trivs mer än väl där. Det underlättar att man har få fina jobbarkompisar. Som man idag kan kalla vänner. Dom finns alltid för en när man behöver en vän. Och det känns så bra att jag vill bara ge dom var sin stor kram. Sedan att man lär sig en massa av dom gör inte saken sämre. Det känns underbart bra.
När man möter dom ute så blir man glad och dom ler mot en. Så var det aldrig när man jobbade på posten