Vissa dagar vet jag inte hur man ska bete sig. Jag känner mig många gånger som man är 90 år. Jag får inte vänner runt mig att förstå att jag faktiskt inte är lika bra som jag alltid varit. Monstret i min kropp eds gnager sig många gånger fast i mig. Och de är inte alls så kul som man själv vill. Svetten bara sprutar på mig. Humöret svänger många gånger mycket mera än vad jag själv vill. Jobb vill mab ha så man får inte egna pengsr iallfall. Men vad ska jag säga. Arbetgivare idag verkar inte villa anställa en. Och de känns inte alls kul. Men nu har jag iallafall en fas 3 praktik på gång på kyrkan i Obbola. Som administrations konsult. Sedan får man se vad som händer. Det verkar då mycket intressant.
Over and out
Hej, bra skrivet. Förstår hur det känns... skrev ett liknande inlägg.. vem tusan vill anställa nån som vi? jag brukar säga ibland att det finns jobb för alla, det är bara det att arbetsmarknaden gör inga jobb som vi kan klara. jag skulle behöva ett jobb där jag tjänar så jag klarar mig, alltså en normal lön vill jag ha. Jag vill kunna komma och gå som jag vill. Vara hemma varannan dag om det behövs eller kanske vissa veckor bara jobba en dag i en timme... alltså jobbet måste vara format efter oss... för vi är ju inte dumma i huvudet. Det är ju kroppen som inte vill. Så det är inte vi det är fel på, det är arbetsmarknaden. Nu har jag länkat till dig :-) Ha det gott/ P
SvaraRadera